Den frågan har jag ställt mig själv många gånger ska ni veta. Från början inbillade jag mig att jag kunde bli sjuk eller få diabetes om jag fortsatte såhär. Det kanske jag hade kunnat få också. För jag var stillasittande, åt fel mat och festade rätt ofta. Hade det fortsatt år efter år så vet man ju aldrig.

Hösten 2006 började jag träna regelbundet och under våren och sommaren 2007 blev jag mer medveten om hälsoaspekterna vid övervikt. Det är inte så farligt man kan tro att vara överviktig. Bara man sköter sin kost bra och tränar regelbundet. Nu tänker ni kanske att man borde gå ner i vikt automatiskt bara för att man äter nyttigt och tränar. Men så är det inte för alla, långt ifrån. En del kan förbli tjocka och ändå vara aktiva och hälsomsamma. Man blir inte automatiskt sjuk bara för att man väger 10, 15 eller 20 kilo för mycket.

Hur som helst, jag var trots allt nöjd över mig själv och min träning under den här perioden. Jag gick inte ner i vikt nämnvärt trots att jag skötte mig rätt bra. Men jag hade som sagt fakta i ryggen så jag kände inte att jag var tvungen att "banta" bara för att Aftonbladet och Anna Skipper sade att man måste det.

Det här förändrades dock nu under hösten 2007. Jag kände mer och mer att de här 20 överviktskilona (ja det är så många!) jag samlat på mig inte var "jag". Det kanske låter konstigt. Men jag har alltid legat relativt stabilt på en och samma vikt sedan jag var 18 i princip, kanske några kilo upp eller ner. Sedan small det bara till och jag gick upp massor på väldigt kort tid. Jag har alltså ätit mig till den här övervikten och det ligger inget annat bakom. Jag har ätit för att det är gott, och för att alla andra ätit. Att ha en godisälskande sambo är inte så lätt :-) Inget känsloätande eller belöningsätande alltså. Bara ren och sker lathet kombinerat med för mycket av det goda.

Därför vill jag nu som sagt gå ner de här kilona och hitta tillbaka till mitt "rätta jag". Och jag ska inte sticka under stol med att jag vill känna mig snyggare. Jag kan känna mig fin nu också, men inte alls på samma sätt som förut. Innan den här kraftiga viktuppgången var jag inte direkt "smal" heller, det vet ni som känner mig. Men jag trivdes och det är huvudsaken. Jag vill hitta tillbaka till en kropp som jag kan trivas med varje dag, inte bara ibland. Och jag har börjat hitta tillbaka till den känslan lite oftare nu i alla fall och det känns toppen.

Positiva saker på vägen är att jag kan och vill motionera regelbundet, att jag sover bättre utan lika mycket socker i min kost (trots att jag har en perion nu av sömnsvårigheter) och att jag har bättre tankar kring hälsa och kropp. Allt det här går ändå före själva förlusten av kilon. Kilona är en morot som givetvis spelar roll, annars skulle jag inte ens väga mig. Men mitt beteende och förhållande till träning och mat är viktigare för framtiden än vad vågens siffror säger mig.

Man kanske skulle kunna sammanfatta det hela med ett ord egentligen: Välbefinnande. Det är det viktiga för mig.